Sheltret i Barcelona, Animals Sense Sostre

Alexandra här! Jag vill dela med mig av min upplevelse från sheltret i Barcelona. Det var minst sagt en berg och dalbana av känslor…

Så vi landar i Barcelona strax efter 13, jag, Alex, Eva, Mikaela och Ulrica, vi blir körda till shelret direkt för att bli visade runt av kvinnan som har huvudansvar för sheltret och arbetar där helt ideelt, vid sidan om sitt heltidsarbete. Imponerande och rörande redan där, hon är en eldssjäl utan desslike. I bilen på väg till sheltret åker vi motorväg, flera filer med mycket trafik. Vi kör igenom ett mindre samhälle och sedan långt, långt upp i en utkant stannar vi vid grindarna som låses upp och öppnas till sheltrets mark.

Tiden innan vår resa var jag oerhört taggad, förväntnsnfull på att få göra skillnad men försökte även förbereda mig på hur hemskt det skulle vara och att jag skulle få en mindre chock. Ja så blev det också.

Vad skulle jag få se? Hur skulle jag hantera det? Hur det än skulle bli hade jag planer på att hålla mig samlad, i alla fall inför hundarna. Det är svårt ibland att sätta fingert på en känsla och i detta fall måste man verkligen uppleva för att förstå.

På sheltret möts vi av människor med leende på läpparna, de verkar glada och förväntansfulla på att vi anlänt. Hundar som skäller, det möts vi också av. Tidvis hörde man knappt vad man själv tänkte pga ljudnivån. Hundarna där är understimulerade så de gör vad de kan för att få ut sin frustration, skäller, för de kommer ju aldrig ut.

Dörren öppnas till vad de själva kallar för “Panic Room”. Bara namnet gav mig rysningar. Vi går in och på vardera sida finns ca 20 bås med 1-3 hundar i varje, så totalt ca 40 hundar bor i “Panic Room”. Båsen är stöpta i betong och dörren är galler. Där har de mat och vatten, kanske en filt eller bädd samt sin egen avföring och urin. Vad de kan se är hunden i båset brevid och framför, mittemot på andra sidan. Vi får prata med höga toner, nästan skrika för att kunna kommunicera, ljudnivån är svår att överrösta. Vi går runt och ser på hundarna, bedömmer och försöker hålla fokus på att utvärdera för att välja vilka som ska få följa med hem till Sverige. Jag klarade att hålla mig samlad till en början, sen brast det, tårana rann längs kinderna och jag kämpade för att hålla emot och inte bryta samman helt och hållet. Det kom senare på kvällen när vi var klara på sheltret. Så torka tårarna och ruska av sig den tunga energin! Vi ville inte förlora tid som kunde gå till vad som gynnar hundarna. Vidare blir vi visade resterande av alla hundar som lever på sheltret sen blir det mörkt och vi får acceptera att dagen har nått sitt slut, det tar sin tid att gå igenom ca 300 hundar.

På kvällen är jag fullkomligt dränerad på energi och tankarna snurrar. Jag är arg, arg för att människor behandlar hundarna så respektlöst, som döda ting. Känner mig maktlös över hur vi ska lyckas rädda alla och få fler människor förstå att man kan göra saker i förebyggande syfte men även i situationen som är den tragiska vekligheten. Samtidigt är jag djupt imponerad av de människorna på sheltret med gigantiskt, osjälviskt hjärta som slår för hundarna. De gör allt i sin makt i mån av den tid, pengar och kunskap de har för att hundarna ska ha det så bra som möjligt. På de 300 hundarna finns det 2 anställda. Deras arbetsdagar innebär rengöring av hundarnas bås, samt fylla på mat och vatten. Promenader eller hantering av hundar är inte att tänka på, tiden räcker inte till för det. Några volontärerna kommer på helgerna och tar ut sin favorithund på promenadslingan som finns, ca 15 min tar ett varv.

Dag 2 tar sin start och vi hänger med bäst vi kan. Vi promenerar med alla, ca 40 hundar, från “Panic Room” och fortsätter vårt sökande på de 4 individer som ska resa med oss. Vi hade med oss retrieverkoppel och klövjeväskor som vi använde på hundarna och donerade till sheltret. Det var välbehövligt.

Det är inte svårt att hitta bra hundar där, det är inte det, utan det svåra är att välja. Man vill ge alla 300 en möjlighet till ett fulländat liv. Ingen av dem förtjänar att sitta bakom galler på betonggolv. Man kan verkligen få vilken hund man än önskar där, dem finns alla olika storlekar, egenskaper, utseende, åldrar, raser m.m.

“Isoleringen” var en hemsk plats att uppleva. Hundarna där levde enbart inom betong, golv som väggar. Ytan täcktes om man stod bredbent, då tog fötterna i mot väggarna. Detta är vad hundarna i isoleringen får nöja sig med. Bluebell var en av hundarna från isoleringen. Hon fick komma ut på promenad och sedan springa fritt i inhägnad. Hon var lycklig just då, från nos till svanstipp!

Vi hade ute så många hundar vi hann med och det var obeskrivlig lycka att se dem nosa, springa, göra sig av med energi och njuta av utevistelsen. Något utav det mäktigaste var när alla hundarna i “Panic Room” varit ute på promenad. Jag tror aldrig där varit så tyst och att hundarna varit så nöjda och tillfreds under sin tid där. Något enstaka skall, inte mer. Att känna skillnaden på energin där inne före promenaderna och efter var som dag och natt. En riktig “waaoow” känsla!

En hane ,vid åldern 10+, med familj bestående av fru och dotter kände också gräs under tassarna för första gången i hela sitt liv. De har levt i bur alltid och fick smakprov på frihet. “Boss” kallade vi honom, han spatserade runt och nosade, nästan som om han aldrig gjort annat. Han var helnöjd med livet för stunden och den coola utstrålningen var allt annat än vad han kunde känna och visa i sitt betongbås i “Panic Room”.

Söndagen kom, sista dagen att göra en insats för hundarna på plats, för denna gången. Slutligen hade vi bestämt oss för vilka 4 hundarna som skulle få lämna betongen. De fick senare namnen Baltazar, Humla, Missy och Sammy. Ni kan bara föreställa er hur det känns att gå förbi så många hoppfulla hundar. Hela deras kroppsspråk säger “VÄLJ MIG, VÄLJ MIG!”. Ögonen lyser i hoppets låga men släcks av besvikelse. Så var de flesta hundarna men det fanns även dem som hade gett upp. Hundarna låg och gömde sig, kom inte fram och hälsade, ingen svansviftning, inget skällande, ingenting. De hundarna har fullständigt gett upp. De är så vana vid att folk kommer och går utan att ta dem med sig, så att vi kom gjorde dem ingen skillnad. Hoppet har lämnat deras kropp. I mig fick jag en kniv stucken i hjärtat hundra gånger om, kändes det som. Alla intryck, känslor och tankar fick mig att känna illamående. Avslutningsvis vill jag poängtera hur grymma de andra tjejerna är som var med på resan! Vår “fritid” innehöll mycket skratt, utbyte av ideèr, planering och massa annat kul! =)

Det fina med det hela är att det finns människor som kämpar och gör skillnad. Jag är fast besluten vid att vara en av dem. Det är något alla kan om man vill, det finns många sätt att göra skillnad på. Adoptera, vara jourhem, donera, bli fadder, sprida vårt budskap genom att DELA inlägg och den traditionella “mun mot mun”-metoden.

“Ingen kan göra allt men alla kan göra något” och “Alla bäckar små” stämmer väl in här.

Så vill du vara med oss och rädda liv? Jag hoppas på det!

Läs mer här på hemsidan och kontakta oss för mer info & frågor!

Vi hörs, tack på förhand! 🙂

Om 4 dagar befinner jag mig i Barcelona på sheltret igen, med Alexandra Ortega. Hundarna behöver oss!

/ Alexandra Pålsson

10906215_778967215524354_390616728480388326_n 10961961_10153077162524872_930018025_n DSC_0726
DSC_0702 DSC_0856 DSC_0921 DSC_0982 DSC_1010 DSC_0722   DSC_0760 DSC_0719 DSC_0727 DSC_0804 DSC_0759

Advertisements

5 thoughts on “Sheltret i Barcelona, Animals Sense Sostre

  1. Kerstin Modéen February 17, 2015 / 5:19 pm

    Hej,
    TACK för att du delade med dig. Otroligt stark berättelse. Jag blir verkligen tagen. Både ledsen, arg, frustrerad men samtidigt tite hoppfull att något görs.
    Jag är gärna med och hjälper till så mycket eller lite jag kan.
    Jag har redan pratat med Alex om att donera en liten summa i slutet av varje månad till Figo. Självklart delar jag och pratar för eran sak också. Har en vän som vill vara fadder, Ellinor Liljegren, hon har nog mejlat er.
    Vi hörs! ❤️

  2. jahiradogproject February 18, 2015 / 9:25 pm

    Hej!
    Det är mycket och många olika känslor som rusar igenom. Ja hoppet ska vi aldrig ge upp, vi kan göra skillnad! Vad glad jag blir av att läsa att du vill vara med och hjälpa till både med donering och sprida vidare budskapet 🙂 Det uppskattas oerhört av oss alla, framför allt hundarna ❤
    Tack till dig, vi hörs! ❤ 🙂
    / Alexandra Pålsson

  3. Kerstin Modéen February 21, 2015 / 8:29 am

    Ser med spänning fram emot att läsa om eran pågående resa i Barcelona! Kram

  4. Sara Sputnes March 23, 2015 / 2:09 pm

    Minskas det med hundar på sheltret? Gör man något där för att tex Barcelonaborna ska adoptera?

    Tack för arbetet ni gör! ❤

    • jahiradogproject April 2, 2015 / 5:41 pm

      Nej, det gör det inte. Hundar kommer in i snabbare takt än de kommer ut, varför vårt arbete är så viktigt. Men det är också en kortsiktig lösning som snarare gagnar individen än den generella överpopulationen. Vad som skulle göra det däremot är masskastreringar, lagändringar, upprätthållandet av dessa lagar och utbildning av allmänheten. Alla dessa saker bearbetas just nu och även om saker och ting går framåt så går det väldigt långsamt. Så under tiden ägnar vi oss åt den kortsiktiga lösningen eftersom det är den som VI kan, och så får de som kan resten fortsätta att arbeta med den biten, för båda behövs samtidigt! Tack för stödet! 🙂
      /Alex Ortega

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s